Ta min hand av Dolen Perkins-Valdez börjar i slutet, då läkaren Civil Townsend åker för att besöka sina första patienter. Därefter tas vi tillbaka i tiden då Civil är en ung sjuksköterska som just börjat arbeta på en familjeplaneringsklinik. Platsen är Alabama, tiden är 1973. Samhället är segregerat och kliniken fokuserar på den fattiga delen av befolkning, vilket ofta betyder svarta.
De första patienterna som Civil besöker är systrarna Erica och India och hennes uppdrag är att ge dem en p-spruta. Det Civil reagerar på är att systrarna endast är 11 och 13 år gamla och den yngre har inte ens fått sin första mens. De bor dessutom i en bostad med stampat jordgolv och misären är stor. Modern har dött och fadern i det närmaste gett upp. Den som erbjuder någon slags stabilitet är deras farmor.
Civil drabbas av en vilja att hjälpa till och börjar leta bostad till familjen och går över gränsen för vad som är professionellt. Hon reagerar på familjens utsatthet och dessutom på det faktum att flickorna tycks ha hamnat utanför samhället. De har aldrig gått i skolan och det är tydligt att det varit viktigare för myndigheterna att de förhindrats att bli gravida än att få utbildning. Yngsta flickan är dessutom i behov av en specialskola, då hon inte pratar.
Ta min hand är en bok som utspelar sig 50 år tillbaka i tiden, men alla problem och orättvisor tillhör verkligen inte det förflutna. Tvärtom är det i en tid då aborter ses som kontroversiella och till och med förbjuds, viktigt att vi funderar över hur ett mycket värre alternativ ser ut. De starka kontrollerar de svagare och Dolen Perkins-Valdez skriver om en utsatthet och maktutövning som är värre än det mesta. Det här är en bok som jag tror kan passa bra att läsa på gymnasiet. Kanske i ett ämnesövergripande projekt om rättigheter utifrån ras, klass och kön.
Om boken
Ta min hand av Dolen Perkins-Valdez, Norstedts förlag, (2024), 367 sidor, vuxen
Översättare: Dorothee Sporrong
0 kommentarer