Många av mina gymnasieelever är fascinerade av Japan och japansk kultur. Även om jag aldrig läst någon bok av Haruki Murakami i helklass har jag haft många elever som valt att läsa något av honom när de får välja bland världslitteraturtitlar i år 3. Vi har också läst ett par noveller i helklass. Eftersom vi har Den färglöse herr Tazaki i helklassuppsättning och jag läst andra titlar av författaren, men inte den, fick det bli sommarläsning.

Huvudpersonen Tsukuru Tazaki är en ensam man som aldrig riktigt kommit över ett stort svek i ungdomen. Ett svek som gjort det svårt för honom att lita på andra människor och som en period gjorde att han inte längre ville leva. När han möter Sara och blir förälskad på riktigt inser han, men hennes hjälp, att han måste bearbeta den traumatiska händelsen som format hans liv, för att kunna gå vidare en gång för alla. Egentligen är det kanske inte den största passionen han drabbats av, men han har äntligen hittat någon som han kan tänka sig att ha ett seriöst förhållande med. Någon som han till och med tror skulle kunna älska honom.

Berättelsen första mening tar oss med till tiden efter sveket och därefter till Tsukurus skoltid där han ingick i ett kompisgäng bestående av honom själv och fyra andra. Två pojkar och två flickor som alla hade namn som kan kopplas till färger. Tsukuru själv var däremot färglös, vilket var en av många små saker som gjorde att han kände sig lite utanför. Inte för att någon av de andra på något sätt var otrevlig, utan för att hans dåliga självförtroende ställde till det. Flickorna han kallar Vit och Svart var kanske de som fascinerade honom mest, men han tyckte också mycket om pojkarna Röd och Blå. De fem bildade en enhet, som handens fem fingrar och trodde nog att de alltid skulle vara vänner. Tsukuru älskade sina vänner, men var ständigt osäker på om de verkligen behövde honom eller om gruppen skulle bli bättre som två par. Detta trots att vännerna envist hävdar att allt var perfekt att göra på fem.

Efter gymnasiet stannade de andra kvar i hemstaden Nagoya medan Tsukuru flyttade till Tokyo för att studera. En stad där han fortfarande bor kvar. Hemstaden däremot besöker han mycket sällan. Nu är Tsukuru i 30-årsåldern och arbetar med det han älskar mest, nämligen tågstationer. Det är dags för honom att ta reda på vad som egentligen fick hans fyra vänner att helt plötsligt börja ignorera honom. Murakami berättar om hur det förflutna påverkar ens samtid och hur viktigt det är att försöka gå vidare. Såväl relationerna till vännerna från gymnasietiden, till andra vänner han haft och till Sara formar Tsukuru och visar att den klassiska dikttiteln “No man is an Island” verkligen stämmer. Vi formar vårt liv i relation till andra, men det är först när vi verkligen försöker acceptera oss själva som vi kan leva på riktigt.

Det jag uppskattar mest hos Haruki Murakami är kanske hans poetiska och vackra språk. I Den färglöse herr Tazaki håller han dessutom igen på den magiska realismen, även om den finns där och det är bra. Murakami brukar få kritik för sina stereotypa könsroller och sina beskrivningar av kvinnor som sexobjekt, men även den delen är ganska nedtonad. Visst finns det en och annan bröstvårtebeskrivning, men det är faktiskt inget som stör (och då är jag rätt känslig) utan visar mest hur tafatt Tsukuru är. Jag funderar fortfarande på huruvida det här är en bok som passar för helklassläsning, då den är ganska långsam, men jag tror ändå att den kan leda till intressanta samtal kring vänskap, kärlek och hur det som händer oss i livet kan påverka oss.


Om boken

Den färglöse herr Tazaki av Haruki Murakami, Norstedts bokförlag, (2014), 341 sidor

Översättare: Eiko och Yukiko Duke


0 kommentarer

Lämna ett svar

Platshållare för profilbild

Din e-postadress kommer inte publiceras.

This website uses cookies. By continuing to use this site, you accept our use of cookies.