Ann-Helén Laestadius följer upp sin augustprisbelönade Tio över ett med ännu en bok om Maja i Kiruna. När Inte längre min inleds har Maja och hennes familj flyttat till ett nytt hus och bästa vännen Julia har flyttat till Luleå. Flytten av Kiruna har inletts och det blir bestämt att huset Maja bodde i tidigare ska vara ett av de hus som faktiskt flyttas istället för att rivas som planerat. Hon vill flytta tillbaka, men det vill ingen annan i familjen.
Maja känns ensam i den här boken och hon bär på en sorg som ingen riktigt vill eller kan förstå. Titeln på boken skulle kunna handla om huset som inte längre är hennes, eller vännen som flyttat och fått en annan bästis, eller kanske om staden Kiruna, som inte längre är samma staden. Maja vill så gärna att allt bara ska vara som vanligt, men istället förändras allt. Inte heller pojkvännen Albin är vad han har varit och talar till och med om att göra ett annat gymnasieval än vad han och Maja har bestämt. Att det inte är lätt att vara tonåring beskrivs tydligt i den här boken och Maja har mycket att fundera över.
Inte längre min är en fin och stillsam berättelsen, men för mig är historien om Maja inte riktigt färdig. Jag vill inte lämna Maja i ett så ovisst läge som hon befinner sig i, nästan mer ovisst än efter Tio över ett. Dessutom tycker jag att Kiruna gott kan få en bok till. Jag önskar mig en trilogi om Maja.
Om boken
Inte längre min av Ann-Helén Laestadius, Rabén & Sjögren, (2018), 12-15 år, 282 sidor
Fristående fortsättning på boken Tio över ett, men bäst blir det om båda böckerna läses i ordning.
