När jag läser Anna Ahlunds nya bok Ganska nära sanningen är det som att gå till jobbet, men på ett bra sätt. Vi får följa Nico som just flyttat till Uppsala för att börja på Sibylla allmänestetiska läroverk, kallat Byllis, där hennes faster är lärare. Lite irriterande är det att hen går en allmänestetisk linje, för någon sådan finns inte, men det är detaljer. Viktigast är att Nico börjar hitta sig själv, får nya vänner i Beata, Hedvig och Gabriel och blir i alla fall lite säkrare på sig själv. Det är som alltid när det gäller Ahlund en tillåtande miljö hen kommer till och det är fint att läsa om.
Byllis tillåtande atmosfär är inte rakt igenom rosaskimrande och visst innebär det nya livet även en del prövningar för Nico. Det jag tycker mest om är Nicos försök att smälta in, men kanske ännu mer att hen lär sig att det finns en gräns för hur mycket det går att anpassa sig utan att samtidigt förlora sig själv. En annan sak som är fin i Ganska nära sanningen är relationen mellan Nico och hens faster Valenka, som först verkar lite avvaktande och kantig, men mjuknar riktigt mycket. Genom henne får Nico dessutom veta mer om sin pappa. Riktigt roligt är det också med att referenser till Beatles och den kärlek till bandet som Nico och Beata delar. De kommunicerar genom Lennon och McCartneys texter och för mig som är uppvuxen med Beatles är det en fröjd att läsa.
Jag tycker mycket om Ganska nära sanningen och tror att det kan vara en bok som passar perfekt att läsa med mina elever i ettan, eller vilka elever som helst som går i ettan på gymnasiet. Den tar upp viktiga frågor och tar ungdomar på allvar. Dessutom är den inte mycket mer än 200 sidor, vilket är på tok för kort för mig, men perfekt för undervisningen. Det här är en riktigt fin bok om att börja gymnasiet och för första gången våga vara sig själv. Så himla härligt när det kan vara så.
Om boken
Ganska nära sanningen av Anna Ahlund, Rabén & Sjögren, (2020), Unga vuxna, 214 sidor
